Den här veckan har onekligen börjat spännande - lite onödigt spännande. Då jag vet att ni är många som är oroliga och som verkligen bryr er ska jag vara lite extra personlig på bloggen idag.

Åkte på jobbet på måndagen med blixtrande huvudvärk. Gjorde några försök att vara effektiv men misslyckades totalt. Har underbara arbetskamrater som snabbt såg att läget inte var bra. Började kräkas och blev jätteyr. Blev dragen ner till akuten bara för att få konstaterat att dom inte tar sig an huvudvärksfall - neurologmottagningen nästa?? Skulle inte tro det... Det bemötande jag fick där för två år sedan gör att jag inte sätter min fot där igen frivilligt. Så, korkad som jag var sätter jag mig i bilen för att åka hem.... Fick stanna flera gånger för att kräkas och när jag närmade mig Böleäng ser jag knappt vägen. Svänger in på vårdcentralen och hinner inte ens presentera mig i receptionen. Blev MYCKET väl omhändertagen. Hade skyhögt blodtryck, kräktes så jag trillade från britsen och hade så lågt blodsocker att jag skakade. Inte ett optimalt läge med andra ord. Fick medicin som gjorde att illamåendet lättade, socker som tog bort skakningarna och en välbehövlig vila. Jörgen som blev så orolig hemma tog bussen till vårdcentralen då han ännu inte kan köra bil. Efter tre timmar åkte vi hem. Har fått sova nu i två nätter om än med många uppvak och så var ju rekommendationen att vila.... tjena - hur gör man det? Jag är så inställd på maxläge att jag knappt vet hur man gör. Ska vi tro att kroppen sa till att NU ÄR DET NOG?? Förmodligen.... Vill ju inte hamna i ett utbrändhetsläge så jag måste nog börja lyssna på signalerna och prioritera lite annorluna. Men, hur gör man saker annorlunda när man inte vet något annat? Inte lätt att lära gamla hundar sitta med andra ord.....

 

Så var det det här med vänner - mina UNDERBARA vänner. Tusen tack för all omtanke och kloka ord. Tänk, i tunga lägen får man verkligen veta att man är värdefull och det känner jag verkligen. Men, även där måste jag prioritera numera. Jag kan inte ta på mig allt möjligt så jag kommer säkert att säga nej ibland framöver - få se vilka vänner som accepterar det? Det är dessutom helt underbart att finna att man fått nya vänner på "gamla dar". Speciellt tänker jag då på SJ och MK. Ni vet vilka ni är och tusen tack för att ni bryr er och er omtanke. Vill också tacka mina arbetskamrater "Inger x 2" som verkligen visat sin goda sida denna vecka. TACK. När jag ändå är i tackartagen ska naturligtvis mannen få högsta betyg och min son - jisses - jag blir tårögd av hans omtanke. Han bäddar ner mig i soffan, stryker mig på kinden och gör allt han kan. Han är ju bara fem år..... Lilla fröken är som vanligt - full speed.

 

Nu ska väl läget bli bättre framöver. Har fortfarande kvar huvudvärken men med tanke på hur ofta jag har det är det också ett normalt läge för mig. Stunderna utan kommer jag inte ihåg. Tråkigt bara att det ibland går ut över famljen. Stubinen är ju inte en kilometer som jag i tidigare inlägg sagt.

 

Har idag varit ute och gått ner till grannen med maken. Han går nu med en krycka och ska börja köra bil (lite i förtid) men det underlättar verkligen för mig nu. Det är så vackert ute med alla höstfärger och jag njuter av hösten. Jag är på inget sätt nere i mitt humör, dvs ej deprimerad så jag kan absolut njuta av livet och det ska jag försöka göra lite mera nu framöver - om jag hinner med det dvs....

 

Massor av kramar

Anna